Informationsträff om jobb- och utvecklingsgarantin

Eftersom mina sköna fridagar på Arbetslöshetskassan började närma sig sitt slut fick jag en kallelse till en informationsträff om Jobb- och utvecklingsgarantin, även kallad Jugarn. Den långa underbara semestern började sålunda närma sig sitt slut och det var med en viss beklämning jag såg fram emot det nya läget. Jag är ju trots allt inte intresserad av att hitta ett arbete utan vill bara lyfta akassa mot en minimal arbetsinsats. Jugarn verkade alltså som ett nerköp för min del med olika gruppaktiviteter och arbetsträning på programmet efter vad jag förstått. Shit.

På den utsatta dagen och den utsatta tiden infann jag mig på den lokala arbetsförmedlingen. Snart nog dök en av tjänstemännen upp och vi fick följa efter kapon en trappa upp. Himmelsfärdskommando m.m. for genom mitt huvud medan jag med trötta steg vandrade uppför trappan. Vi bänkade oss runt ett avlångt bord där en Powerpoint-presentation serverades. Den var väl varken bra eller dålig men det är alltid intressant med de små omständigheterna runt själva evenemanget. Jag gillar det gruppdynamiska. Är väl lite av en privatpsykologins Sherlock Holmes om man skulle kunna uttrycka det så. Jag insåg inom ett fåtal minuter att AF-killen var en riktig dumfan. Men det är ju bara till min fördel så det var ju ett känslomässigt lyft för min del. Det viktigaste på infomötet var i alla fall att vi skulle kolla upp när vår a-kassa upphörde och inom någon vecka återbesöka våra AF-handläggare och 1. säga JA/NEJ om vi vill delta i Jugarn och 2. När vår a-kassa upphör. Ingen koppling mellan systemen som vanligt. Så mitt svar blir förstås ett rungande JA att Jugarn låter intressant för mig. Men jag är som sagt lite orolig för hur mycket tid detta projekt kommer att ta. Hittills har det ju varit snabba ryck med anmälan på den lilla arbetslöshetsblanketten och sedan åter till soffan/TVn så att säga. Dom får mig aldrig dit, dom jävlarna! Aldrig, aldrig jobba! Skickar dom bara checkerna så är jag nöjd. Mötet avslutates med att papper skickades runt där man skulle anteckna namn och personnummer och tror ni inte att det som vanligt var något säkerhetsfreak som undrade om man behövde ange dom 4 sista sifforna i personnumret. Det kan förstås ha varit någon som jagas av ett motorcykelgäng också och då kan man ju ha lite förståelse för att dom vill hålla en låg profil.

Trots allt var jag nöjd med mötet. Mina känsliga antenner fångade upp att mitt lokala AF var en slagen samling skitar. Dom verkade knäckta på något diffust sätt. Att dom inte riktigt hade koll på läget eftersom dom var överarbetade. Ja mitt hjärta blöder för dom jävla asen. Haha. Om jag låter lite negativ när det gäller mina medmänniskor så måste jag väl erkänna att jag inte tycker om dom. Jag känner dom så jävla väl.

Etiketter: af, ams, arbete, arbetsförmedling, arbetslös, arbetsmarknad, arbetsmarknadsstyrelsen, jobb- och utvecklingsgarantin, sverige, utvecklingsgarantin