Det nya året

Så var det dags för årets första möte i Jobb- och utvecklingsgarantigruppen, Jugargruppen alltså. Det var inte speciellt välbesökt. Hälften av dom som borde ha varit på mötet kom inte. Men ska man få ut cashen så är det bäst att visa sig på mötena. Det är verkligen en Mötley Crew som utgör vår grupp. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dom andra. Men om dom var glassar skulle jag säga att dom hade en distinkt smak av arbetsskygghet. Förutom en kille, en invandrare som helt enkelt inte får något arbete. Han heter Hussein och med ett sånt jobb är det ju inte lätt att få ett städjobb ens. Han har utbildat sig till kranskötare men det är ingen som vill anställa honom.

Sedan finns det en överviktig tjej som antagligen inte vill jobba. Hon sitter mycket med sin mobiltelefon och hackar SMS-meddelanden till sina tonårssöner. En annan snubbe som är ganska kul är en gammal Oscaria-anställd som vägrar jobba med något annat än skor. Honom får dom väl skeppa iväg till Kina om han fortsätter att insistera. Hahahaha. Det görs väl knappt några skor i Sverige längre. Vår AF-handläggare är ett riktigt as, jag kan inte säga annat. Varför det är så kan jag inte förklara precis nu, men jag ska ge er den utförliga historien senare.

Vårt möte gick ut på att gå igenom den egeninventering vi förmodas ha genomfört under julhelgen. Men eftersom det var ganska personliga frågor typ, ”ange dina 5 starkaste respektive svagaste sidor” så var det en tyst och surmulen stämning i gruppen. Det var ingen som ville prata och vår handledare insåg att det inte gick att dra igång några animerade samtal. Så det var ganska trist feeling på mötet. Ja, jag hade förstås inte skrivit något avslöjande om mig själv i alla fall. Jag fantiserade ihop lite skit om en tänkt snubbe så om jag får följdfrågor om mina egenskaper måste jag kommma ihåg att läsa igenom vad jag själv har skrivit ihop.

Efter ett par lama försök gick vi över till att titta på nästa veckas arbetsuppgift. Vi ska skriva ett nytt CV så det blir ju ganska lätt. Jag kopierar mitt gamla och snabbstuvar om det så att det inte tar mer än 15 minuter att göra min 40 timmars hemläxa. Hähähä. Vi fick gå hem tidigt. Inte ens vår puckade AF-handledare kunde komma på något sätt att göra livet surt för oss den sista timmen så vi fick gå hem tidigt.

Andra gången

Så har vi träffats för andra gången i vår lilla grupp. Den här gången dök det upp några nykomlingar. Ja, jag får väl kalla dom det fastän det bara var andra gången som vår JUGargrupp träffades. En kille var från Somalia och han körde lastbil men hade varit med om någon dyster historia ombord på en Danmarksfärja. Riktigt vad det var som hade hänt ville han inte berätta men det hela hade resulterat i tre års arbetslöshet. Jag började förstås fantisera om att han supit sig full och kört lastbilen åt helvete nere i hamnområdet. Kul historia om det var det som hade hänt. Den andra nykomlingen var en tjej som också var intesvensk. Hon berättade en lång stund sin lidandes historia men jag hörde inte riktigt på vad hon sa. Hon hade en tråkig röst och det är jobbigt att lyssna på folk som låter som gnisslande bandsågar.

Hursomsighaver, vår handledare var på sitt vanliga kontrollhumör och en del av de arbetssökande tog illa vid sig. Det var petitesser som gjorde att stämningen gradvis sjönk ner mot nollpunkten. Smågnäll om redovisning av tid, kopiering av redovisning av vad vi gjort och liknande. Så jävla onödigt. Så äntligen var det kaffepaus. Ett gott bevis för den reella situationen är att vår handledare alltid försvinner ut från mötesrummet när det är paus. Han har ännu inte druckit av det framställda kaffet. Men man får väl se filosofiskt på situationen. Å ena sidan är det cool att vi långtidsarbetslösa dricker kaffe medan det bara finns en vattenautomat ute i lokalerna för de ”vanliga” arbetslösa. Man kan alltså se på saken som så, att vi har kommit upp oss i branschen. Å andra sidan beblandar sig inte handläggarna med oss. För dom är vi antagligen paria. Och man kan förstå dom. Dom vill väl inte bli kompis med folk som dom ska övervaka. Det är fasthet och distans som gäller. Precis som i lumpen.

Den intellektuella nivån är inte hög i sammanhanget och kan väl inte vara det heller. Men jag gillar iden att alla kan vara med. Det här med JUGarn är nåt för alla. Baksidan av poletten är förstås att man upprepar enkla övningar, typ CV-skrivande och liknande. En del blir ganska upprörda över att få göra om sitt CV oupphörligen men jag tycker att det är kul. Det är en så skrämmande skön hopplös övning att skriva sin meritförteckning om och om igen. Vår handledare är en begåvning på området. Och jag gillar hans verbala utläggninar om CV:ts när, var hur. Och han har en del poänger. det måste man medge. Man kan ju inte jobba som arbetsförmedlare i 10-20 år utan att lära sig åtminstone ett par tricks.

Efter halvtid fick vi våra nya arbetsuppgifter. Till nästa gång ska vi sammanfatta vår kompetens och våra egenskaper. En kul uppgift var att intervjua en kompis om vad han/hon tycker om oss. Nej, jag tror inte jag kommer att göra det här som dom har tänkt sig. Jag har ingen lust att lämna ut personlig information till handläggarna. Det jag måste göra är att skriva en cover-story, göra fejkade intervjuer helt enkelt. Och om det finns någon som har en hel massa tid över under julen kan ni väl skriva till mig och svar på följande frågor om min person:

1. Vilket yrke tror du jag skulle trivas med? Och varför?
2. Beskriv några av mina bästa egenskaper.
3. Vilka egenskaper skulle jag behöva utveckla?
4. Ge konkreta exempel på när jag använt mig av mina positiva egenskaper.

Alla bidrag mottages tacksamt. Det kan helt enkelt inte bli tal om att skriva något reellt om mig som person. Vår handläggare har yrat om att det som försiggår på våra möten inte ska spridas vidare, men sekretessen gäller ju bara handläggarna. Om jag skulle vilja skriva dagstidningsartiklar om vad som händer på våra Jugar-möten så finns det inget som hindrar mig att göra det. Så ju mindre alla vet, ju bättre är det.

Mötets höjdpunkt var när handläggaren meddelade oss att nästa möte inte är förrän i början av januari. Guldläge!!! I det här enskilda fallet verkar det som om handläggarens slöa oduglighet sammanföll med gruppens totala ointresse för de förhandenvarande aktiviteterna. Stämningen var på topp när vi rasade ut därifrån.

Startskottet

I torsdags träffades vi för första gruppträffen i Jugarn. Vi var ett tiotal personer som samlades på arbetsförmedlingen. En sällsam skara av ursvenskar och invandrare, ett par kvinnor också men mest män. Handläggaren som kommer att ha hand om oss verkar vara ett riktigt rötägg. Det första som hon tog upp var ”mobil-situationen” som hon uttryckte det. Hur ska vi göra med mobilerna? Det var förstås en retorisk fråga. Hon fortsatte med att förmana oss att alla mobiler ska vara avstängda under hela träffen. Hon behandlade oss som skolungar och det var några som reagerade, speciellt en man som hade en sjuk son hemma. Han protesterade och menade att han var tvungen att ha telefonen på eftersom handräckningen hemma hos honom ännu inte var inkörd i alla rutiner. Ja ja, det är väl undantaget, tyckte då handläggaren.

Sen fick vi en genomgång av våra förhållningsorder. Vi måste ringa om vi är sjuka osv. Sjukrapportering via email godkänns inte. Ja det var en massa regler i den stilen. Allt för att göra livet surt för oss. Dessutom ska visst våra möten hållas antingen för- eller eftermiddagar, ospecificerat vilken veckodag. Något schema finns inte utan det avgörs från gång till gång. Det är förstås en ploj för att vi inte ska kunna ha några svartjobb vid sidan om. Som om vi (iaf jag) skulle vilja jobba. Hahaha.

Det var förvånande hur uppenbart negativ stämningen var. Så jävla anti arbete. Men det verkar som om det är en hårdför samling arbetsskygga som har kallats samman till den här gruppen. Jag undrar om vi har blivit identifierade som en speciellt problematisk samling. Vi får väl se vad som händer framöver. Kanske tänker AF tänker sätta hårt mot hårt den här gången. Dom jävla svinen.

Få se, vi fick en del arbetsuppgifter också till nästa gång. Allt skulle redovisas skriftligt i förväg via email. Fuck. Och just som min internet-uppkoppling har börjat strula. Jag får gå ner till biblioteket och jobba med USB-minne fastän dom inte tillåter det. Dom är väl rädda för virus. Men jag måste ju spara mitt arbete på något vis. Jag får försöka sätta mig i ett hörn någonstans och köra in USB-pinnen i uttaget.

Kartläggning inför jobbsökaraktiviteter

Första kallelsen till helvetesanläggningen. Det var mörka moln däruppe fastän solen lyste från en klarblå himmel när jag travade iväg till mitt första möte med handläggaren på Jugarn. Jag var kallad till ett one-on-one-möte och dom ville se mitt CV+personligt brev. Det var förstås inget problem för jag hade ett bra upparbetat CV samt ett ypperligt skrivet följebrev enkom producerat för just detta tillfälle. När jag tidigare tvingats söka jobb på en anvisning från AMS har jag alltid använt ett gammalt CV som saknade de senaste anställningarna samt ett ruttet felstavat följebrev för att riktigt sänka min ansökan. Handläggaren ställde en rad frågor som hon ville ha svar på som tex om jag var fullt frisk, svar JA, om jag kunde tänka mig andra jobb, svar JA, om det fanns något som hindrade mig från att jobba, svar NEJ osv osv. Jag hoppade genast på de korrekta svaren så jag får nog en plats i Jugar-gruppen. Det är ett 20-tal personer som ska ingå i den tydligen. Det ska bli intressant att se vad det är för människor. Kanske kan jag identifiera några likasinnade ”simulanter” som bara vill plocka staten på stålar precis som jag. Det är väl det diffusa leendet, den spelande blicken, de spjuveraktiga verbala uttrycken som kommer att fungera som ett hemligt signalsystem mellan oss hardcore ”simulanter”. Mitt personliga mål för Jugarn är att bita mig kvar där som en terrier och försöka maxa uttaget och minimera insatsen. Det kommer att bli en trevlig professionell utmaning för mig. Jag kallades ju till och med ”Smitaren” av mina kompisar när jag var yngre. Har aldrig förstått det där med gårdsstädning.

Battle cry

Den konstigaste grejen hände häromdan. På en och samma gång kom det email från två olika ställen om ett jobb. Det verkar som om de ansökningar jag tvingats göra registrerats av de presumtiva uppdragsgivarna. Och även om jag skickat stympade CVn och rudimentära och felstavade följebrev har dom sparat på mina ansökningar. Otroligt. Jag gör ju allt för att undvika att hamna i en konfliktsituation för att bli kalllad till en jobbintervju. Det vore speciellt fatalt om jag blev kallad till en jobbintervju på en anvisning från arbetsförmedlingen. Hur som helst så verkar det som om det finns ett visst behov av mina erfarenheter inom vissa företag. Och det var den jävligaste känslan. Trots att jag jag bestämt mig för att lägga av med arbete kände jag suget att höra av mig till dom som skickade emailen. Ja, jag hade ett ögonblick av svaghet, det måste jag erkänna. Man är ju inte mer än människa. Man vill tillhöra, man vill producera, man vill få ett erkännande som person. Men med resolut snabbhet insåg jag att ett yrkesverksamt liv är ett helt teoretiskt koncept nuförtiden. Det är som att livet utanför murarna för livstidsdömda är overkligt. Och vem vill gå upp 7.00 varje morgon måndag till fredag? Vem orkar övertyga fuckade rekryterare om att man är en duktig producerande enhet. Jag orkar helt enkelt inte med dom jävla kostymbärande idioterna. Det kändes alldeles för jävla jobbigt. Ja, jag erkänner. Jag är slagen. Fuck them and fuck their dogs. Så jag brydde mig inte om att svar på deras
email. Men visst var det en märklig upplevelse. Faan, man är svag ibland. Ävensom om det bara är för en sekund.

Återbesöket

Så var det dags för återbesöket på AF. Jag skulle meddela tjänstemännen där om jag ville delta i Jugarn eller inte. Svaret skulle förstås bli ett rungande ”JA”, dvs ”Ge mig stålarna, era jävlar!”. Jag dök upp på min AF och fick förstås en nitlott av maskinen. Det var en gammal helvetesdrake som tog emot mig när det var min tur. Jag förlorade 20 minuter av mitt liv för att denna drake skulle aslångsamt knacka in i datorn att jag ville delta i Jugarn och vilket datum som min a-kassa tar slut. Ja, det var det hela. Men man kan ju undra om det är hårdare tag som gäller nu. Men AMS kommer jag inte att sakna. Dom gjorde aldrig ett skit för mig. Inte för att jag vill ha ett jobb men det är ju alltid irriterande med ineffektivitet. Så nu gäller kallelsen till första träffen med handläggaren för Jugarn – jobb- och utvecklingsgarantin. Min princip kommer att vara att ljuga ihop en helvetes coverstory. Frågar dom om fritidsintressen eller liknande kommer jag att ljuga ihop en vadsomhelststory, dom skitarna ska inte få veta nåt om mig, det är en sak som är klar. Få se nu, jag gillar golf, javisst, jag spelar golf på fritiden. Hehehe.

Informationsträff om jobb- och utvecklingsgarantin

Eftersom mina sköna fridagar på Arbetslöshetskassan började närma sig sitt slut fick jag en kallelse till en informationsträff om Jobb- och utvecklingsgarantin, även kallad Jugarn. Den långa underbara semestern började sålunda närma sig sitt slut och det var med en viss beklämning jag såg fram emot det nya läget. Jag är ju trots allt inte intresserad av att hitta ett arbete utan vill bara lyfta akassa mot en minimal arbetsinsats. Jugarn verkade alltså som ett nerköp för min del med olika gruppaktiviteter och arbetsträning på programmet efter vad jag förstått. Shit.

På den utsatta dagen och den utsatta tiden infann jag mig på den lokala arbetsförmedlingen. Snart nog dök en av tjänstemännen upp och vi fick följa efter kapon en trappa upp. Himmelsfärdskommando m.m. for genom mitt huvud medan jag med trötta steg vandrade uppför trappan. Vi bänkade oss runt ett avlångt bord där en Powerpoint-presentation serverades. Den var väl varken bra eller dålig men det är alltid intressant med de små omständigheterna runt själva evenemanget. Jag gillar det gruppdynamiska. Är väl lite av en privatpsykologins Sherlock Holmes om man skulle kunna uttrycka det så. Jag insåg inom ett fåtal minuter att AF-killen var en riktig dumfan. Men det är ju bara till min fördel så det var ju ett känslomässigt lyft för min del. Det viktigaste på infomötet var i alla fall att vi skulle kolla upp när vår a-kassa upphörde och inom någon vecka återbesöka våra AF-handläggare och 1. säga JA/NEJ om vi vill delta i Jugarn och 2. När vår a-kassa upphör. Ingen koppling mellan systemen som vanligt. Så mitt svar blir förstås ett rungande JA att Jugarn låter intressant för mig. Men jag är som sagt lite orolig för hur mycket tid detta projekt kommer att ta. Hittills har det ju varit snabba ryck med anmälan på den lilla arbetslöshetsblanketten och sedan åter till soffan/TVn så att säga. Dom får mig aldrig dit, dom jävlarna! Aldrig, aldrig jobba! Skickar dom bara checkerna så är jag nöjd. Mötet avslutates med att papper skickades runt där man skulle anteckna namn och personnummer och tror ni inte att det som vanligt var något säkerhetsfreak som undrade om man behövde ange dom 4 sista sifforna i personnumret. Det kan förstås ha varit någon som jagas av ett motorcykelgäng också och då kan man ju ha lite förståelse för att dom vill hålla en låg profil.

Trots allt var jag nöjd med mötet. Mina känsliga antenner fångade upp att mitt lokala AF var en slagen samling skitar. Dom verkade knäckta på något diffust sätt. Att dom inte riktigt hade koll på läget eftersom dom var överarbetade. Ja mitt hjärta blöder för dom jävla asen. Haha. Om jag låter lite negativ när det gäller mina medmänniskor så måste jag väl erkänna att jag inte tycker om dom. Jag känner dom så jävla väl.